amandamichelle

Vissa människor har man haft så himla fint ihop med. Det kan vara pojkvänner, kompisar, någon man trodde man ogillade, nya människor eller en gammal vän. Ofta tar sådant slut och det kan göra ont i hjärtat. Det kommer alltid göra ont den dagen man blir lämnad av någon man älskar.

Man vill oftast bara minnas det som var bra och inte det som var dåligt. Man minns den dagen allt tog slut när man satt på golvet och inte ens kunde få fram en tår för att det kändes så overkligt. Man tänker och undrar vad man gjorde fel. Sen bestämmer man sig för att gå vidare och glömma, för alla säger ju att "det kommer bli bra". Det blir det väl till en viss del.

Man hälsar på den här personen man blivit lämnad av, allt är bra tills dagen du ska åka hem och något händer. Du smäller igen dörren, säger inte ens hej då och går en timme för tidigt till tåget. För det gör ont, men du låtsas som att allt är bra när du går där i vårsolen och känner kaffedoften i luften. Man tänker på dom gångerna man gick där ihop med personen man älskade, och kaffedoften var något fint men nu är det bara jobbigt.

Du sätter dig på tågstationen och raderar hans nummer. När du sätter dig på tåget inser du att du fått med hans vantar, som du sen skickar med posten för du vill aldrig se honom igen. Sen får man sms från det där numret och man ser det så många gånger på skärmen att man tillslut lär sig det utantill, och det kvittar om han har ett namn i telefonen eller inte. För varje gång det där numret kommer upp i telefonen stannar hjärtat till i två sekunder. Det gör det fortfarande. Du blir fortfarande nervös när ni träffas, även om ni känt varandra i två år. Ibland är allt så bra, och ibland är det inte det och man undrar varför man utsätter sig för det där. Man undrar varför hjärtat stannar i två sekunder varje gång någon nämner hans namn eller när man ser numret.

Men ibland får man välja. Vill man ha solsken med risk för regn, eller vill man leva med ständigt grå himmel och duggregn.